en strand på Sri Lanka

Allmänt, Familj, Kärlek, Resa / Barn, Bröllop, Familj, Resa / Permalink / 0

Jaha. Så var det fredag igen. Veckorna flyger förbi. Efter att skolan började igen så tycker jag att man inte har hunnit med alls. Man bara springer i hamsterhjulet och glömmer att stanna upp. Men helt plötsligt så är det kallt ute och löven ändrar färger. Tycker om hösten väldigt mycket, det är så fint och luften känns så ren. Man måste dock bortse från påklädning av galonisar på sura barn, för just den aspekten förstör höstfeelingen.

Jag och Frederik började prata om att resa i morse. Vi har sagt att vi ska ta en weekend nästa år, bara han och jag. Rom står högst upp på listan, det var så många år sedan jag var där. Nästa år firar vi 10 år som gifta, så det känns väl inte mer än rätt med en liten resa. Tanken är att vi även ska åka till Sri Lanka nästa år men då följer ju barnen med och mina föräldrar. Vi har tänkt att förnya våra äktenskapslöften där på stranden och jag hoppas verkligen att det blir av. När vi tänker tillbaka på vårt bröllop så är det inte som den mest fantastiska dagen i våra liv. Vi var unga och visste knappt vad vi höll på med. Det var bara ett självklart steg för oss att ta, då vi redan varit tillsammans så länge, båda hade jobb, vi bodde ihop. Och vi ville vara gifta innan vi skaffade barn och vi visste att vi ville vara ganska unga föräldrar. Men vi har efteråt sagt att vi gärna hade väntat några år till med att gifta oss.

Så att få göra om det på en strand på Sri Lanka, känns absurt härligt, speciellt när barnen får vara med. Hoppas att jag kanske även får chansen att uppdatera mina ringar! Tycker om mina ringar väldigt mycket men vi var så unga när vi köpte dem och jag har ändrat min smak ganska mycket genom åren. Så en liten lankesisk sten skulle ju inte vara helt fel. :) 

Och ju äldre jag blir desto viktigare har det blivit att känna att jag är en del av mitt ursprung. Något jag aldrig tidigare varit intresserad av men det växte väl i och med att jag själv blev mamma. Och vi har alltid sagt att vi ska förnya våra löften vart 10:de år i olika länder. Och då måste vi självklart börja i mitt land. 

 

En gång för länge sen fick den här mamman förlossningsdepression

Allmänt, Depression, Familj, Kärlek, Resa / Permalink / 1

Ingen visste något. Inte ens jag. Jag var bara inte jag längre. Att vara jag innebar ju skratt, flams och liv. Helt plötsligt så var jag tom. Emilia var väldigt planerad och vi såg fram emot att hon skulle komma. Jag var inte rädd för förlossningen utan tyckte att det skulle bli jättekul, jag såg det som en utmaning och det skulle gå bra. Det gick inte så bra. Jag fick havandeskapsförgiftning och blev förlamad i halva ansiktet. Sånt man inte läser så ofta om. När jag födde fram henne var jag uppkopplad mot maskiner och slangar i båda armarna och hög på tabletter och epidural. Kärleken till Emilia växte fram, den var inte självklar från början. Inte för Frederik heller. Och jag kommer ihåg när vi faktiskt vågade yttra det för varandra. Då kändes det helt plötsligt lite lättare. Vi satt båda i båten och inte i varsin.

Jag ville aldrig göra Emilia illa eller liknande. Jag var inte trött på henne. Jag bara förlorade mig själv. Helt plötsligt var jag mamma och det var allt jag var. Och jag visste inte hur jag skulle bli Linda igen. Med tanke på at vi skaffade barn väldigt tidigt så hade vi inte så många i vår omgivning som var på samma bana. Och jag som aldrig velat tynga någon annan med min skit, blev tyst. Hade ju inte så mycket att säga då jag själv inte förstod vad som hände. Jag gjorde allt man skulle göra, jag lagade mat till Emilia, vi var i lekparken, vi gick långa promenader och var på öppna förskolan. Jag lärde känna nya människor som också hade barn men på den tiden gick ingen av oss in på djupet, utan vi pratade bara om våra fina barn.

Det var väl därför det tog så lång tid innan jag insåg vad som hade hänt. För det jag hade läst om förlossningsdepression var att man ville slänga ut sitt barn genom ett fönster och liknande, vilket jag inte ville. Man klarade inte av att göra saker utan ville bara ligga hemma och dra täcket över sig. Man ville aldrig träffa folk. Men jag ville bara skratta igen. Och därför tänkte jag att det kommer säkert. Alla säger att första tiden är jobbig, det är bara något man ska ta sig igenom. 

Men från att ha varit ansvarig för enbart sig själv så var jag nu ansvarig för en liten människa som inte kunde något alls. Jag kände mig inte värdig henne. Jag var inte utbildad, hade inte körkort, hade knappt klarat matten i gymnasiet. Hur skulle jag kunna få en liten person att lyckas här i livet?

Men jag ”vaknade”, efter lång tid. Jag åkte utomlands med min mamma och Emilia. Jag hade såklart varit själv med Emilia väldigt ofta men nu skulle hon flyga för första gången i sitt liv och Frederik, min största trygghet, var inte med. På något sätt gjorde jag detta till mitt största hinder. Under 1 vecka i ett annat land hade jag ensamt ansvar över henne. Såklart fanns min mamma där men jag var ju Emilias förälder. Och för vissa kanske det låter banalt. Men när vi kom hem så var det något som helt plötsligt kändes lite enklare. Jag hade ju klarat det, något jag varit orolig och rädd för. Så rädd att jag helt förträngt vilken dag vi skulle åka och fick panik när jag insåg att det var två dagar tidigare än jag trodde. Men jag hade klarat det och Emilia mådde bra. Hon hade haft jättekul och det hade jag med. 
Efter det så började jag att gå och prata med en psykolog. Och det var när hon sa ”jag tror att du har varit förlossningsdeprimerad" som jag verkligen förstod. 

Det här med att prata är så jäkla underskattat. Hade jag pratat med Frederik om det eller på BVC så hade vi kanske kunnat fånga upp det tidigare. Jag hade förstått att det var en depression och att man inte ska behöva känna sådär. Men istället var jag tyst, vilket ofta har varit mitt problem. Numera så pratar jag hellre för mycket än för lite. Jag umgås med vänner som tycker om att ventilera lika mycket som jag och som inte har några spärrar eller försöker att måla upp en Instagram-bild. För jag orkar inte det. Jag orkar inte låtas att föräldralivet har varit en dans på rosor. 

Varför ljuga när du kan säga som det är? 

 

Vågar mer.

Allmänt, Barn, Familj, Resa / Familj / Permalink / 2

På vägen in till jobbet igår så såg jag en liten pojke som studerade sin skugga. Han stod länge med nappen i munnen och tittade. Han var även tvungen att sätta sig ner på huk för att känna vid sina små skor om han kunde få tag på sin skugga. Jag blev påmind om när mina egna barn gjorde så. Emilia kunde länge stå och studera sin skugga, gå två steg fram och två steg tillbaka, för att se vad som hände.
När barnen börjar upptäcka världen runt omkring så tar allt helt plötsligt väldigt mycket längre tid. Som när de måste undersöka en stor sten, för de har ALDRIG sett en så stor sten förut! Själv blir man tokig och tittar på klockan, ryggen är svettig och man är galet sen till jobbet. Men barnet struntar ju i det och fortsätter att studera stenen.

 
Det är så läckert med barn för de vill upptäcka allt. Eller i alla fall mina. De är inte still en sekund utan röjer runt, klättrar överallt och måste återberätta varenda sak, även om man står bredvid och redan tillsammans med dem upplevt det hela….

Jag har helt slutat att upptäcka saker. Det är som att jag blivit lite mer rädd för livet ju äldre jag blivit. Har det med ålder att göra eller sätter man helt enkelt bara käppar i sina egna hjul?
Jag kommer ihåg när jag var yngre och vi var i México med familjen och skulle simma med delfiner. Apcoolt! Jag hade sett fram emot det och tyckte att det skulle bli superkul. Min mamma däremot var jättenervös och tyckte att det hela var ganska läskigt. Hon sprang på toa med mindre än 5 minuters mellanrum i säkert 1 timme….
Nu tycker jag inte att jag har behovet eller intresset av att utmana mig själv. Men när det väl händer så tycker jag att det är jättekul och jag inser att jag vågar mer än vad jag tror. Var i Zell am See med jobbet och då hade jag anmält mig till Canyoning vilket innebär att man åker, hoppar, simmar, firar sig ner för en ravin med vatten. Vem gör sån skit frivilligt?!
Men det var jättekul! Läskigt men kul! Det är ju en upplevelse jag sent kommer att glömma, kicken man fick efter att ha genomfört det hela med hela kroppen kvar, den var oslagbar.
Jag måste våga mer.

 Bjuder på den antagligen fulaste bilden någonsin tagen på mig...
Till top