Varför måste det gå så fort?

Allmänt, Barn, Familj, Kärlek / Permalink / 0

Jag förstår inte varför många har så bråttom i sina nya relationer. Jag vet inte hur många jag känner som flyttat ihop efter någon månad eller sätter ringar på fingret lika fort. Förklaringen är alltid samma sak ”känns det rätt så känns det rätt, varför vänta?”.
Öh varför inte vänta?” Om det nu känns så rätt och ni ska vara tillsammans för resten av era liv varför kan ni då inte sakta ner innan ni sätter era namn på kontrakt som så många gånger måste rivas?
Alla gör ju självklart som de vill. Jag kan bara för min egen del tycka att det är smått egoistiskt, i alla fall när det är barn inblandade. 
Jag förstår att man vill att ens barn ska få träffa den nya men det kan väl för i helvete vänta?! Kan man inte ha dejtat länge först och veta mer om varandra för att undvika förvirrade barn? För barnen har inget behov av att träffa den nya. 

Mina föräldrar skiljde sig och jag tyckte att det var jättejobbigt med nya hem och ledsna föräldrar.
Sen träffade de nya och vi skulle träffa dem. Det var jobbigt för jag ville inte tycka om dem, ansåg att dessa människor var anledningen till allt ont i min familj. Men jag tyckte om dem, bådas respektive. De var snälla och försökte verkligen lära känna oss. Sen helt plötsligt (ur ett barns synvinkel) så försvann de och jag fick inte säga hejdå och efter ett tag så berättade mina föräldrar att de skulle försöka igen. Jag hade lärt känna respektives barn som jag blev kompis med som jag helt plötsligt inte träffar något mer. 
Mest var jag rädd för att det skulle hända en gång till. Tänk om de inte fick det att fungera igen. Då skulle en ny separation komma och då skulle allt börja om. Tänk om de träffade nya igen och de skulle försvinna lika fort? Kompisar som jag tyckte om skulle försvinna? Som barn så vet man inget om anledningarna och konflikterna bakom allt utan man möts bara av beslut. Man är inte med i processen utan väntas bara acceptera förändringar. 

Och det är ofta traumatiskt för barn när det sker stora förändringar i livet och nya människor som kommer in. Föräldrarna säger att deras barn verkar ha tagit separationen bra, de är glada hela tiden. Och de tycker att det är jättemysigt med den här nya personen som kommit in i deras liv. En lekfarbror, oftast så ses dem (från ett barns perspektiv). Ibland tror jag att föräldrarna väljer att se det som är bra, de glada barnen och den lätta övergången, mest för att lätta sitt samvete och för att de själva är så förälskade.
Det är några få fall jag har sett där relationen håller och de skulle verkligen vara tillsammans. Men det är fler fall där relationen tar slut lika fort som den började. Man är ju ändå inte tonåring längre, då kunde man ju laborera hejvilt med relationer men ju äldre man blir desto mer erfarenhet får man.

Alla älskar kärleken i början och alla tror att det ska vara för evigt men jag efterfrågar lite mer eftertänksamhet och lite färre spontana dumma beslut.

 

Helgen blev inte som den skulle

Allmänt, Barn, Familj, Kärlek / Permalink / 1
Blev ju verkligen inte en helg som innehöll allt. Vi fick ställa in alla planer på lördagen då Cillian var jättehostig och senare på eftermiddagen gick upp i hög feber. Emilia kunde i alla fall gå på sitt kalas. Idag är det bättre men han är fortfarande väldigt seg. Men febern är borta. 
Vi har underhållit oss med att baka och måla. Men det är tungt när det inte blir som man tänkt sig. Speciellt när det här är tredje helgen i rad som något av barnen är sjuka. 
 
 
 
Jag avskyr att baka. Är så himla dålig på det. Sen tycker jag inte om sötsaker så mycket och det är inte lika roligt att baka saker om jag sen inte kan äta det. Men Emilia gillar att baka så då är det bara att ställa sig och pyssla. Tycker alltid att det är lite jobbigt med barnen i köket. Jag vill gärna få göra på mitt sätt men det går ju inte med barn. De jobbar ju lite som de vill och det är bara att acceptera. Men det är alltid en inre stress i mig när man håller på med Emilia i köket. Hon kan ju vara lite klumpig och hetsig, så det är ofta något som hälls ut eller att hon gör illa sig på något. 
 
Hur som helst. Det är bara att ta nya tag. Veckan som kommer är helt vanlig. Inte en massa uppehåll med föräldramöten osv. Vi ska bara jobba och förhoppningsvis kan barnen gå i skolan och på förskolan. Vore trevligt om man lyckades lägga in några träningspass. Måste komma igång igen. Tappade det helt när ryggen pajjade innan somaren. Nu är det lugna promenader som gäller, inte lika kul men det gör inte ont i alla fall. 
 
Bättre innan somaren när man fick bli ordentligt svettig!
 
Ikväll blir det middag när barnen har somnat. Hoppas på en lugn natt. Batterier behöver laddas. 
Älskar middagarna med Frederik. Innan barnen var det ju inget man tänkte på men nu är det så himla trevligt. Man äter inte middagen fören klockan är 9 men det är det alltid värt. Då kan vi sitta och äta en god middag utan att bli störda. Vi lyssnar på musik, dricker vin och fnissar. Det är då jag tankar som mest. På något sätt har vi fortfarande tusen saker att prata om, som inte inkluderar barnen. Och det finns ingen jag skrattar så mycket med som Frederik.
 
 

Tjejer och nagellack

Allmänt, Barn, Familj / Permalink / 0

Sa jag att det var mysigt med fredag?! Glöm det. 

Mina barn ger mig så mycket gråa hår. Inte så att det är snyggt utan bara lite här och där. Så att man verkligen ser att det är trötthet som det beror på. 
Cillian har hållit sig lugn, så honom kan jag inte klaga på. Utöver att han fick spel för att han hällde ner hela sig själv och sängen med vatten precis innan han skulle sova, så har han varit lugn. Vi fick bara byta alla hans kläder och sängkläder...samtidigt som han stod och grät för att det var läskigt...Han är tyvärr fortfarande väldigt hostig, hoppas att han får sova ordentligt. 
 
MEN. Min dotter. Hon har ju mycket för sig överlag men idag toppade hon det fint. Tillsammans med sin vän så målade de en uppblåst ballong med nagellack, rosa och glitter. Sedan pangade de den. Man vet ju att man ska oroa sig när barn är tysta. Tysthet från ett rum är aldrig bra. Men oftast så är det inte så farliga bus. Bus ska man ju ha för sig och ofta är man ju enbart arg för syns skull. Sedan skrattar man innombords. Vi asgarvade, jag och Frederik, när Emilia visade hur fint hon hade klippt sin lillebror förra sommaren. Vi sa till henne på skarpen, att så får man verkligen inte göra. Men när hon inte såg så skrattade vi såklart. Man förväntar sig ju sånt från sina barn.  
Vi kommer att skratta åt det här också, efter något glas vin ikväll. Men jag har skrubbat nagellack från tjejernas händer hela kvällen. Hela händerna var fulla av rosa, klibbigt, glittrigt nagellack. Och ni vet hur svårt det är att få bort glitter. Emilia har även en heltäckningsmatta i sitt rum, ja den ska tas bort, men nu har även den rosa fina fläckar. Och hennes byrå. Och hennes skrivbord.
 
Jag skrubbade rent tjejerna och sedan åt vi middag. Sen när de var klara skulle de städa iordning på rummet innan de skulle få se på film. Då kommer Emilia ut en gång till med händerna täckta av nagellack. IGEN! Då har hon tagit på ballongen igen! Bara att fortsätta skrubba. Den gången såg insåg båda tjejerna hur trött jag var på dem. Och det var fint hur jag skrubbade Emilias ena hand och hennes kompis såg hur ledsen Emilia var och hon förstod att hennes mamma nu var arg på henne, så hon stod och skubbade den andra. Det är så fint med vänskap. Jag kommer ihåg hur min bästis gjorde samma sak när min mamma var arg på något bus vi hade gjort. Då fanns man alltid där. Lite försiktigt i bakgrunden men visade att man söttade sin kompis. 
 
Trött på denna lilla dam är jag. Men det är ju även lite roligt. Det finns så mycket bus i dem och ännu flera gråa hår kommer jag att få. Emilia kommer att vara glittrig i en vecka. Jag kommer att skratta tyst. Bus behövs, kanske bara inte på fredagskvällen. 
 
Till top