Jag ville sluta

Allmänt / Barn, Familj, Kärlek, Liver / Permalink / 0


En text jag skriver på just nu handlar om gymnasiet. Det är ren fiction men man kommer ju obemärkt in på sin egna tid i gymnasiet. Det var bland mina roligaste år men också tuffaste.

Det är så himla mycket som händer i den åldern, man ska hitta sig själv på något sätt. Jag hittade mig själv långt senare men jag lärde mig väldigt mycket om mig själv under den tiden.

Jag hittade vänner som var lika urspårade som jag. Det var helt plötsligt ok att låta mycket och ha annorlunda kläder på sig. Man behövde inte se ut som sin kompis, man kunde vara kompisar ändå. Det alternativet fanns inte i Bromma under högstadietiden. Där skulle man vara som alla andra. Punkt. Och de fortsatte ju så upp i gymnasiet. Jag är så glad att jag vågade lämna Bromma och inte fortsätta som alla andra. Utan valde en skola där jag inte kände någon.

Jag fick spela teater nästan varje dag och hänga med människor som tyckte att skolan kanske inte var det viktigaste i livet utan erfarenheter och vänskaper var viktigare. Lärarna på skolan var de bästa någonsin och man såg fram emot att komma till skolan.

I tvåan så ville jag dock hoppa av. Det hade egentligen inget med skolan att göra utan berodde på att jag mådde extremt dåligt i förhållandet jag var i. Han gick inte i skolan men bodde i närheten. Jag valde att må dåligt över skolan istället, för då kunde jag fortsätta förhållandet.

Minnet jag har av den tiden är att mina föräldrar tog med mig till skolan så skulle vi prata med min lärare. Och vi satt där i hans lilla rum och han tittade på mig och sa "Du får göra som du vill. Valet är ditt. Men jag skulle tycka att det var jättetråkigt om du valde att sluta."

Och jag kommer inte ihåg att mina föräldrar sa speciellt mycket heller, vilket är konstigt. För min mamma kan säga mycket och lägger sig i om det är något hon tycker är fel. Det är inget dåligt menat men jag vet att de är bra på att lägga sig i. Men jag kommer ihåg det som att valet faktiskt var mitt. Jag kommer inte ens ihåg att de var arga eller besvikna på mig.

Jag valde att gå kvar. Bästa beslutet någonsin. Annars hade jag ju inte träffat Frederik. Och annars hade vi inte fått våra fina barn. Tänk vad ett beslut kan göra. Och vad fantastiskt det är när man får göra det helt själv. Speciellt i den åldern när vuxna har en tendens att inte lita på att man kan. 

(null)

Till top