Varför måste det gå så fort?

Allmänt, Barn, Familj, Kärlek / Permalink / 0

Jag förstår inte varför många har så bråttom i sina nya relationer. Jag vet inte hur många jag känner som flyttat ihop efter någon månad eller sätter ringar på fingret lika fort. Förklaringen är alltid samma sak ”känns det rätt så känns det rätt, varför vänta?”.
Öh varför inte vänta?” Om det nu känns så rätt och ni ska vara tillsammans för resten av era liv varför kan ni då inte sakta ner innan ni sätter era namn på kontrakt som så många gånger måste rivas?
Alla gör ju självklart som de vill. Jag kan bara för min egen del tycka att det är smått egoistiskt, i alla fall när det är barn inblandade. 
Jag förstår att man vill att ens barn ska få träffa den nya men det kan väl för i helvete vänta?! Kan man inte ha dejtat länge först och veta mer om varandra för att undvika förvirrade barn? För barnen har inget behov av att träffa den nya. 

Mina föräldrar skiljde sig och jag tyckte att det var jättejobbigt med nya hem och ledsna föräldrar.
Sen träffade de nya och vi skulle träffa dem. Det var jobbigt för jag ville inte tycka om dem, ansåg att dessa människor var anledningen till allt ont i min familj. Men jag tyckte om dem, bådas respektive. De var snälla och försökte verkligen lära känna oss. Sen helt plötsligt (ur ett barns synvinkel) så försvann de och jag fick inte säga hejdå och efter ett tag så berättade mina föräldrar att de skulle försöka igen. Jag hade lärt känna respektives barn som jag blev kompis med som jag helt plötsligt inte träffar något mer. 
Mest var jag rädd för att det skulle hända en gång till. Tänk om de inte fick det att fungera igen. Då skulle en ny separation komma och då skulle allt börja om. Tänk om de träffade nya igen och de skulle försvinna lika fort? Kompisar som jag tyckte om skulle försvinna? Som barn så vet man inget om anledningarna och konflikterna bakom allt utan man möts bara av beslut. Man är inte med i processen utan väntas bara acceptera förändringar. 

Och det är ofta traumatiskt för barn när det sker stora förändringar i livet och nya människor som kommer in. Föräldrarna säger att deras barn verkar ha tagit separationen bra, de är glada hela tiden. Och de tycker att det är jättemysigt med den här nya personen som kommit in i deras liv. En lekfarbror, oftast så ses dem (från ett barns perspektiv). Ibland tror jag att föräldrarna väljer att se det som är bra, de glada barnen och den lätta övergången, mest för att lätta sitt samvete och för att de själva är så förälskade.
Det är några få fall jag har sett där relationen håller och de skulle verkligen vara tillsammans. Men det är fler fall där relationen tar slut lika fort som den började. Man är ju ändå inte tonåring längre, då kunde man ju laborera hejvilt med relationer men ju äldre man blir desto mer erfarenhet får man.

Alla älskar kärleken i början och alla tror att det ska vara för evigt men jag efterfrågar lite mer eftertänksamhet och lite färre spontana dumma beslut.

 

Till top