Parterapins helvete

Allmänt, Familj, Kärlek / Permalink / 0

Vi har gått i parterapi under en period och man tänker att det borde vara jobbigt nog som det är. Att sitta tillsammans med en okänd människa och prata om sitt äktenskap. Dra upp alla dåliga saker, allt som är fel. Man ska berätta vad man saknar och hur man ska börja prata med varandra igen.

Men ingen pratar ju om väntrumshelvetet.

Man kommer in i ett väntrum som ser ut som vilket väntrum som helst, kalt, stolar från tidigt 90-tal, några gamla tidningar och självklart en Situation Stockholm. Det står en ensam gammal radio i ett hörn och några gröna växter, som att det skulle hjälpa för att liva upp stället. Och det man möts av när man kommer in i detta rum är tysta obekväma människor. Som om svenskarna inte är obekväma nog så ska man slänga in dem i ett rum där det är ganska uppenbart att “vi har problem i vårt äktenskap!!!”.

Jag kan ju inte låta bli att studera dessa människor och fantisera ihop deras historier. Titta på dem för att gissa vem av dem som kommer att grina på mötet och vems idé var det att gå till det här jävla stället?

När vi började där var vi på botten, vi var de där tysta i väntrummet som var arga på varandra. Vi pratade inte längre. Vi hade glömt allt vad förhållande hette. Vi hade kämpat oss igenom några ganska tuffa år och nu när det började lätta så insåg vi att vi inte umgås längre. Vi väljer inte varandra. Vi gick in i mötet ganska förutsättningslöst, det som fick hända, fick hända. Men vi kunde ju inte ge upp utan att ha kämpat in i det sista. Vi pratade om minsta lilla sak, ämnen som för andra kan verka hur löjligt som helst men som för oss var brytpunkter. Vi kunde gå från möten och inte prata med varandra.

Men vi gav inte upp. Barn blev sjuka, arbete kom i vägen och möten blev inställda. Men vi tog upp tråden igen och fortsatte att gå dit. Vi prioriterade varandra.Och tillslut så hände något. Vi fick en annan förståelse och började helt plötsligt att lyssna på varandra igen och valde att lägga all gammal skit bakom oss.

Och när man möts upp i det där väntrummet och ser varandra och börjar fnissa och prata om en massa oväsentliga saker och struntar helt i alla andra människor runt omkring, då kanske man har något som är värt att kämpa för.

För ens omgivning kan vara hur jobbig och obekväm som helst men det kan ändå vara värt att sitta kvar.

 
Till top