En gång för länge sen fick den här mamman förlossningsdepression

Allmänt, Depression, Familj, Kärlek, Resa / Permalink / 1

Ingen visste något. Inte ens jag. Jag var bara inte jag längre. Att vara jag innebar ju skratt, flams och liv. Helt plötsligt så var jag tom. Emilia var väldigt planerad och vi såg fram emot att hon skulle komma. Jag var inte rädd för förlossningen utan tyckte att det skulle bli jättekul, jag såg det som en utmaning och det skulle gå bra. Det gick inte så bra. Jag fick havandeskapsförgiftning och blev förlamad i halva ansiktet. Sånt man inte läser så ofta om. När jag födde fram henne var jag uppkopplad mot maskiner och slangar i båda armarna och hög på tabletter och epidural. Kärleken till Emilia växte fram, den var inte självklar från början. Inte för Frederik heller. Och jag kommer ihåg när vi faktiskt vågade yttra det för varandra. Då kändes det helt plötsligt lite lättare. Vi satt båda i båten och inte i varsin.

Jag ville aldrig göra Emilia illa eller liknande. Jag var inte trött på henne. Jag bara förlorade mig själv. Helt plötsligt var jag mamma och det var allt jag var. Och jag visste inte hur jag skulle bli Linda igen. Med tanke på at vi skaffade barn väldigt tidigt så hade vi inte så många i vår omgivning som var på samma bana. Och jag som aldrig velat tynga någon annan med min skit, blev tyst. Hade ju inte så mycket att säga då jag själv inte förstod vad som hände. Jag gjorde allt man skulle göra, jag lagade mat till Emilia, vi var i lekparken, vi gick långa promenader och var på öppna förskolan. Jag lärde känna nya människor som också hade barn men på den tiden gick ingen av oss in på djupet, utan vi pratade bara om våra fina barn.

Det var väl därför det tog så lång tid innan jag insåg vad som hade hänt. För det jag hade läst om förlossningsdepression var att man ville slänga ut sitt barn genom ett fönster och liknande, vilket jag inte ville. Man klarade inte av att göra saker utan ville bara ligga hemma och dra täcket över sig. Man ville aldrig träffa folk. Men jag ville bara skratta igen. Och därför tänkte jag att det kommer säkert. Alla säger att första tiden är jobbig, det är bara något man ska ta sig igenom. 

Men från att ha varit ansvarig för enbart sig själv så var jag nu ansvarig för en liten människa som inte kunde något alls. Jag kände mig inte värdig henne. Jag var inte utbildad, hade inte körkort, hade knappt klarat matten i gymnasiet. Hur skulle jag kunna få en liten person att lyckas här i livet?

Men jag ”vaknade”, efter lång tid. Jag åkte utomlands med min mamma och Emilia. Jag hade såklart varit själv med Emilia väldigt ofta men nu skulle hon flyga för första gången i sitt liv och Frederik, min största trygghet, var inte med. På något sätt gjorde jag detta till mitt största hinder. Under 1 vecka i ett annat land hade jag ensamt ansvar över henne. Såklart fanns min mamma där men jag var ju Emilias förälder. Och för vissa kanske det låter banalt. Men när vi kom hem så var det något som helt plötsligt kändes lite enklare. Jag hade ju klarat det, något jag varit orolig och rädd för. Så rädd att jag helt förträngt vilken dag vi skulle åka och fick panik när jag insåg att det var två dagar tidigare än jag trodde. Men jag hade klarat det och Emilia mådde bra. Hon hade haft jättekul och det hade jag med. 
Efter det så började jag att gå och prata med en psykolog. Och det var när hon sa ”jag tror att du har varit förlossningsdeprimerad" som jag verkligen förstod. 

Det här med att prata är så jäkla underskattat. Hade jag pratat med Frederik om det eller på BVC så hade vi kanske kunnat fånga upp det tidigare. Jag hade förstått att det var en depression och att man inte ska behöva känna sådär. Men istället var jag tyst, vilket ofta har varit mitt problem. Numera så pratar jag hellre för mycket än för lite. Jag umgås med vänner som tycker om att ventilera lika mycket som jag och som inte har några spärrar eller försöker att måla upp en Instagram-bild. För jag orkar inte det. Jag orkar inte låtas att föräldralivet har varit en dans på rosor. 

Varför ljuga när du kan säga som det är? 

 

#1 - - Anonym:

Bästa, gulligaste, smartaste!

Svar: Tack fina du!
Linda Wallner

Till top