Decennium av tro, hopp och kärlek

Allmänt, Barn, Familj, Kärlek / Permalink / 0

Jag har varit tillsammans med min man i 13 år. Vi träffades när vi var 18, jag hade precis fyllt år. Just lagligt att få gå på krogen. Hade ett riktigt jobbigt förhållande i ryggen och litade inte på någon alls. 

Så träffade jag världens snällaste man. Har aldrig mött någon som är så fördomsfri och genuint snäll.

Han fick mig att landa och jag fick han att lyfta. Vi kom från helt olika liv. Att träffa någon som var lugn och trygg var en räddning som var välbehövlig.

Mark Levengood sa en gång om sitt förhållande till Jonas Gardell att det är oftast någon som är lite mer kär. Och jag kan hålla med om det. För i långa perioder så känner jag mig inte kär alls, jag älskar Frederik men är inte sådär pirrig eller förälskad. Det är slentrian, som det självklart blir och måste få bli. Men då är han lite extra kär i mig och jobbar ännu lite hårdare. Eller så är det tvärtom. På så sätt höjer vi varandra med jämna mellanrum. För vi vet ju att vi ska vara med varandra, vi har valt varandra och jag hoppas och tror att vi kommer att fortsätta välja varandra.

Ingen trodde att det skulle hålla. Han var för lugn, jag var för vild. Men på något sätt så höll vi fast vi varandra och hade riktigt jäkla kul ihop. Allt flöt på. Vi har blivit vuxna tillsammans och åren efter gymnasiet när alla andra "upptäcker sig själva", så flyttade vi ihop och skaffade jobb. 

Två barn senare, gifta i 9 år och inne på andra huset så har vi upplevt mycket ihop. Inget är värt att göra om jag inte kan dela det med Frederik. Jag kan inte ens se en bra film utan att se om den med han, för jag vet ju att det är just han jag vill diskutera den med. 

Vi har bråkat, hatat och varit tysta i dagar. Inte förstått varför vi jobbar så mycket när andra ger upp. Man blir så osäker och ifrågasätter om det verkligen är värt det. Vi har gått i parterapi. Och vår psykolog tyckte att det alltid var så fascinerande att vi jämnt var de enda i väntrummet som fnissade eller var mitt uppe i samtal. Vad gjorde vi där, ungefär? 

Men alla borde underhålla sitt förhållande på samma sätt som man underhåller sina barn med uppmärksamhet och närhet, sitt jobb med kvalité och prestige och sina vänner med samtal och utekvällar.

Till top