Ett hus i Bromsten

Allmänt, Barn, Familj / Permalink / 0

Hur fort går inte den här veckan?! Helt plötsligt är torsdagen över och imorgon är det fredag igen. Jag hoppas på friska barn den här helgen. Lyckas rensa och städa. Bion ser helt galen ut efter att Emilia och en kompis röjde runt där förra helgen. Nej jag har inte dammsugit efter det...Mest för att Frederik tycker att det är så himla kul att få städa den. Han känner sig som någon som jobbar på biograf antar jag. Så nu ligger det popcorn och chips överallt på golvet där.

 
Det var nog vår första gemensamma dröm. Att ha ett hus med en bio. Det var självklart enbart en dröm som vi skojade om. Hur häftigt det vore att kolla på film i sin egna bio! Vi älskar film båda två och har alltid haft det som ett intresse.
Jag kollade igenom Hemnet säkert 10 gånger per dag och när det här huset kom upp så struntade jag i det. Det var för stort och renoverat. Antog att det skulle gå upp för mycket och det låg nästan redan på vår gräns. Men huset låg kvar efter visning. Och tillslut så ringde jag upp mäklaren och inga bud var lagda. Så vi och ett annat par åkte och tittade på huset. 
Det var inget fel med det. För oss hade huset allt. Och efter en kort budgivning så var huset vårt. Jag kommer ihåg att jag ringde mina föräldrar och frågade vad de tyckte. Jag kunde inte bestämma mig och Frederik hade redan bestämt att han ville ha huset men jag var inte alls lika säker. Tänkte på allt jobb med ett så stort hus, allt ansvar. Och mina föräldar är så bra. De hetsade inte upp sig, de sa inget om sin oro (om de nu hade någon) utan de var endast det där stödet som jag behövde ha. Och efter att jag pratat med dem så kunde jag ringa Frederik och säga att även jag tyckte att vi skulle köpa det. 
 
Det har tagit tid för mig att gilla området och huset. Men det växer. Det är ett fantastiskt område för barnen, så himla lugnt och nära till skolor och förskolor. Och för oss är det nära till stan, vilket var mitt krav. Vi måste få närmare till jobbet än vad vi tidigare har haft och det måste vara enkelt att kunna åka in för en middag i stan. Plus att nu har jag bara en kort bussresa till mina föräldar, vilket gör mig lycklig varje gång jag tänker på det. 
Det är pissjobbigt med hus. Men det är värt det, varje gång man bara kan öppna dörren och låta barnen leka på gräsmattan. Jag behöver inte slänga iväg oss till en park och sitta där och titta medans de leker. För att hänga i lekparker är bland det tråkigaste jag vet. 
 
 
 
 
Vet dock inte riktigt varför vi ska ha ett så stort hus när alla ändå är samlade hela tiden...!
 

There's a change gonna come, I don't know where or when But whenever it does, we'll be here for it

Allmänt, Barn / Permalink / 1

Jag trodde och hade nog förväntat mig en stor förändring av mig själv när jag blev mamma. Tänkte att jag automatiskt skulle sluta vara så blyg och obekväm. Att jag skulle bli bättre på att ta plats och att jag skulle sluta gråta och vara så känslig. Jag kommer till och med ihåg att jag skrev det i mina anteckningar under graviditeten med Emilia ”att all min bullshit skulle försvinna”. Det gjorde den inte. Och det var nog dels därför jag mådde så dåligt när jag blev mamma.
Jag trodde att jag skulle bli stärkt av att hon kom men jag var precis likadan som innan. Jag blev rädd och jag trodde att jag inte skulle kunna fightas för henne när det gällde. Jag var verkligen inte tuffare och jag grät mycket mer.
Jag lät inte mamma-Linda och innan barn-Linda flyta ihop till en och antog att bara för att jag blir mamma så kommer allt att falla på plats. Även om jag vet att dessa personer är en och samma så känner jag mig mycket starkare som mamma än som "mig själv". Jag tar mer plats när jag gör det för mina barns skull, jag låter mer, jag försvarar starkare och jag blir mer arg för alla orättvisor.
Men när det är för min egna, privata del, så kan jag fortfarande tycka att det är jobbigt. Jag försvarar mig inte lika lätt och jag är hellre tyst ibland än att ta en konflikt, för jag har fortfarande lätt till tårar som jag inte alltid vill ska komma.
Och jag är så som människa, kommer antagligen alltid att vara det. Mycket av det blyga och obekväma har försvunnit men det är enbart för att jag har accepterat mig själv och för att jag har slutat att bry mig om hur andra ser mig. Egentligen var jag aldrig jätteblyg men jag var obekväm. Rädd för vad folk skulle tycka om mig, om jag var för mycket eller för lite. Nu bryr jag mig inte, jag kan lätt vara för högljudd och skratta högst på restaurangen. Jag vet exakt hur jag är som person och hur jag reagerar och det känns tryggt. Det tog många år innan jag hittade hit, innan jag kände mig nöjd med den personen jag är. Innan barn-Linda och mamma-Linda har blivit en och det blev inte en så dum kombo. Det blev ju jag.

 
 
 

Utan filter

Allmänt, Familj / Permalink / 0

Enligt min Timehop så såg det ut såhär för 2 år sedan.

Inget har förändrats faktiskt. Det är helt otroligt hur svårt hela familjen ska ha att slänga tomma toapappersrullar. Sopkorgen står ett steg därifrån! Och vem är det som till sist gör det? Jag såklart. Det är bara så konstigt hur man inte bryr sig.
 
Vi är inte jättebra på att ha välstädat hemma. Jag är nöjd och kan slappna av om köket är fritt från disk och det är relativt undanplockat. Men ofta när barnen ska läggas så struntar vi i att de ska städa sina rum och jag står själv och drar undan lite leksaker med foten, enbart för att göra en flyktväg för dem när de vaknar på natten och ska in till oss. Det har stått en tom glödlampförpackning framme i 1 år.
 
Frederik är superdålig på att småplocka. Han har ett extremt tunnelseende, eller så är han bara smart. Jag gjorde ett test för några år sedan, när han hade lämnat en orange handduk mitt på toalettgolvet. Jag tog inte upp den. Och det tog över 1 vecka, sen kunde jag inte hålla tyst längre. Han hade knappt registrerat den.

Men han har blivit bättre på att stänga lådor och skåp i alla fall. Förut kunde man komma in i köket och allt stod öppet! Förstod inte grejen men enligt svärmor är hans pappa likadan.

Själv så är jag superdålig på att ta ut soporna och att källsortera. Jag bygger hellre berg än att ta hand om skiten. Och jag tömmer aldrig kaffesumpen utan låter den vara kvar i kaffebryggaren. Vilket är jobbigt med tanke på att vi inte har filter så om det får stå ett tag så fastnar det… Men va sjutton, vi har ju överlevt hittills. 
Till top