Sjuka män

Allmänt, Barn, Familj / Permalink / 0

Har inte lyckats eller orkat skriva på hela helgen, vilket jag är ledsen för. Jag vet ju att ni är flera som läser, vilket gör mig jätteglad! 

Förkylningen som slog tyvärr till i fredags kändes överkomlig under helgen men i söndags och nu idag så känner jag mig rätt överkörd och inser att jag inte alls vilade så mycket som jag borde. Men så är det, bara att bita ihop. Barnen nyser och snorar. Det går bara runt. Jag fattar inte. Och på fredag ska halva jobbet hem till mig på middag, så jag håller alla tummar som finns på det blir av!Cillian orkade inte pärla själv så då var syrran snäll och hjälpte till medan han valde färger

Vi gjorde en mysig koja där vi kunde sitta och vänta på glassbilen...som hade kommit dagen innan...
 
Jag och Fredd har mest gått runt och surat hela helgen så det är inte så trevligt. Vi går om varandra, trampar varandra på tårna och småtjafs blir alldeles för långdragna. Mest för att jag är långsiktigt. Tyvärr. En egenskap jag avskyr och verkligen försöker att ändra. När vi bråkar och Frederik eller jag säger förlåt så har han sedan gått vidare och blir glad igen. Jag kan inte släppa saker så fort och då blir jag arg för att han verkar så nollställd inför det hela...Hej dålig loop! Jag behöver få tjata sönder saker ibland eller bli lämnad i fred. Och nu känner jag mig inte helt på topp, fysiskt, så då blir det ju inte bättre. Vill att någon ska tycka lite synd om mig och ta hand om mig.

Jag kan ju tycka att det här med sjukdomar och män är extremt störande. För när en man är sjuk så är hans förkylning den värsta på jorden, det finns inget annat som är värt att prata om än att det inte går att andas genom näsan. Och det är totalt omöjligt att göra något annat än att ligga i soffan framför en tv.
Men när man själv är sjuk… Då ska det ändå lagas mat, läsas läxor och tas hand om barn. Jag vet inte hur många gånger jag har hämtat barn samtidigt som jag har feber och svettas sönder mig själv inne på förskolan. Det stör mig något otroligt mycket att det ska vara så olika. Hur kommer det sig att män verkligen tror att deras sjukdom gör att de kan avsäga sig allt?
Och om man nämner något om det eller vid vissa tillfällen, ger en syrlig kommentar, då är man oförstående inför hans sjukdom. Och om man själv börjar känna av i halsen och råkar nämna detta, då känner sig mannen helt plötsligt febrig. Bara att tänka tanken att män skulle klara av att föda barn är ofta ganska skrattretande.
Men jag tänkte på det i helgen. Att det var första gången på väldigt lång tid som Frederik inte kände sig dålig när jag själv var förkyld. Vilket var väldigt upplyftande.

Till top