Hur botar man oro?

Allmänt, Barn, Familj / Permalink / 0

Det har varit en intensiv vecka hittills. Jag vet inte hur många gånger per dag som Emilia har brutit ihop pga småsaker. Ja för henne är de större än allt, såklart. Både jag och Frederik är helt utmattade. Man vet aldrig vad som händer eller hur det man säger ska mottas. Det är jobbigt att se någon vara ledsen. Jag vill ju att Emilia ska vara barn och njuta av livet, istället känns det som att hon missar så mycket bara för att hon oroar sig för allt. Men jag kan inte ta bort hennes oro. Jag kan lindra den och prata med henne om det. Men sen finns det ju en gräns och ibland gör man det bara värre genom att prata om allt. Vissa dagar kan vi trolla bort oron genom att prata om något glatt och ibland så säger vi bara åt henne att helt sonika släppa det och gå vidare. Hon ger även mycket av sin oro till mig. Så när hon känner oro i magen så ger hon den till mig och sedan postar jag den till Tomten, som gör regnbågar av det. Jag vet inte hur länge hon kommer att vilja skicka saker till Tomten men jag hoppas på ett litet tag till. Tills jag kommit på något nytt. Man märker ju vilka saker som är på riktigt och vilka saker hon väljer att gråta över för att få sympatier eller för att det helt enkelt kan vara ganska skönt att gråta.

Jag läste om barns utveckling och då stod det att efter den intensiva utvecklingsfasen vid 6 års ålder så kommer en tids harmoni när barnet är mer tillfreds. Jag längtade till att hon skulle fylla 7 år för jag hoppades att det skulle bli lite bättre med hennes humör och känslostormar. Hände ju inte. Och nu när jag läser om utvecklingen för 8-9 åringar så står det att det IGEN ska komma lite ostadigare humör och mycket som händer i kroppen… det har ju aldrig slutat hos oss!
Jag förstår ju att vi kommer att ha det såhär. Vi får bara inte tappa varandra utan fortsätta att prata. Hon måste alltid känna att hon kan komma till oss med vilken oro som helst, ibland bara för att prata av sig och ibland för att få råd, hjälp och stöttning.

Det är väldigt skönt att ha en treåring i huset under den här tiden. Så att man får skratta lite. Hans treårstrots är ingenting mot Emilias humör. Samt att man redan har haft en treåring. Vi är ju mycket bättre på att njuta av honom än vad vi var med Emilia. När det är första gången är man så osäker på allt. Tror att man förstör barnet om man gör minsta fel.

Cillian är ju oftast glad och busig. Springer omkring och är nöjd med livet. Än så länge kräver han inte så mycket, vilket är skönt då vi verkligen har fullt upp med Emilia. Men jag vill inte att han ska ”glömmas bort” eller hamna i skuggan av sin syster, bara för att han är ”enklare”. Vi kommer behöva påminna oss själva om att även hans behov är viktiga och att han måste få ta lika stor plats som sin syster. 

 
 
Till top