Den extrema kärleken

Allmänt / Barn, Kärlek, Livet / Permalink / 1
Det är sol ute idag och jag har varit ute på en promenad nu efter att jag lämnat barnen. Lyssnar just nu på en ljudbok som består av tre sammansatta noveller för unga vuxna. Det handlar om hjärta och smärta och julen. Jag kommer ihåg själv hur extrema alla känslor var när man var 15-17 år. Jag hade en pojkvän av och till i över två år. Och vi båda mådde jättedåligt av det förhållandet men kunde inte släppa varandra. För man tror att det här är allt, det här är den största kärleken jag någonsin kommer att känna. Man tänker att all smärta ingår och att man ska må dåligt från och till, för kärlek är ju inte lätt. Jag förstår inte hur man kunde vara så osäker hela tiden, osäker på vad man ville och kände. Jag vågade aldrig lita på att jag skulle kunna klara mig utan honom. Han var ju den som gjorde mig stark, trodde jag. Jag träffade honom när jag var 15 år och vi gjorde slut, på riktigt, lite innan jag blev 18 tror jag. Jag blev testad konstant och min kärlek till honom vägdes och mättes i mina handlingar. Innan honom hade jag aldrig varit svartsjuk men han drog fram det, för han var en svartsjuk person som inte litade på mig. Och tillslut litade inte jag på honom heller. 
 
Det skrämmer mig lite att Emilia kanske kan träffa en sån person. Att hon kommer att spendera hela sin gymnasietid genom att vara olycklig och tro att det finns inget viktigare än att vara med just den personen, även om han får henne att må dåligt. Tonåren handlar såklart om att lära känna sig själv, testa saker och leva ordentligt. Men man ska inte göra det genom att försaka sig själv. Jag vill att hon alltid ska kunna lita på det hon själv känner och finna sin egna styrka. Och det enda jag kan göra är att stå vid sidan och titta på, och hoppas att hon känner att hon kan komma till mig för råd och kramar. 
 
Osminkad sanning
#1 - - Anonym:

Fint skrivet.

Svar: Tack så mycket!
Linda Wallner

Till top