Tårar på julafton

Allmänt / Barn, Familj, Jul, Livet / Permalink / 0

Förra året var vi uppe i fjällen över julen tillsammans med Frederiks familj. Jag kommer ihåg hur jag grät den julmorgonen.

Vi hade gått upp svintidigt, såklart. Barnen hade fått öppna sin morgonpresent och sen åt vi frukost. När de satt med varsin padda och Frederik gjorde något annat så gick jag upp på övervåningen och satte mig på sängen och grät, tyst, tyst gråt. Jag avskydde den julen. Jag kände mig så jäkla ensam och så himla ledsen. Frederik och jag bråkade hela tiden innan jul och vid den här tidpunkten så pratade vi enbart med varandra när barnen eller någon annan var där. Jag var tömd och tom. Hade ingen som helst lust att försöka igen. Han ville inte gå och prata med någon utifrån och det var ett krav jag hade haft i över 2 år.
Jag var helt slut. Frederik jobbade bara och hade inte koll på något annat än sig själv och jobbet. Jag tog resten. Och han visste hur arg och bitter jag var över det hela. Och inget hjälpte.
Jag grät på morgonen för jag hade gett upp. Jag visste inte hur jag skulle ta oss upp igen. För den här gången hade jag en sån extrem stolthet. Jag tänkte fan inte göra allt själv för att vi skulle få det bra igen. Vi var ju två om det hela. Jag ville att även han skulle visa intresse för att det skulle bli bra. Men från min synvinkel var det som att han bara väntade ut det hela, tills jag skulle få energi att ta tag i allt igen.

Och den kom. Jag svalde min stolthet. För vi har barn. Vi är inga barn själva längre. Vi har ett jävla ansvar. Och även om Frederik inte tog initiativet så vet jag att han är jäkligt glad att jag gjorde det.
Året började och jag bokade tid. Jag sa att ”nu följer du med eller så skiter vi i det här. Jag tänker inte ha ett år till där du står bredvid.”
Han följde med.

Ibland vill jag ha ett erkännande av honom. Jag känner ju ibland att jag är anledningen till att vi fortfarande är tillsammans och är en familj. Men för den sakens skull anser jag mig inte bättre än honom. Vi har bara kämpat på olika sätt. Han har större hjärta än mig på många andra punkter. Punkter där jag har betett mig som skit och han har förlåtit och haft förståelse. Vi är olika och kämpar olika men vi har alltid samma mål. Det är något jag kan glömma bort på vägen. Jag tror att det är viktigt, när man är så olika att visa varandra att man kämpar och att man vill. Ni vet, det här med kommunikation.

 
Till top